tovestyrkeyellow

Hon är tjejen som var med i Idol och som hade sin egna stil. Stilen ansågs lite för speciell för att gå hem hos pop-sugna ungdomar. Just den säregna sidan är Tove Styrkes styrka. Hon har, med sitt nya album, slagit stort internationellt. Hon är med i toppen i flera länder på Spotifylistan med sin senaste singel, Mistakes, efter bara en dag.

Redan med första album-singeln, Say My Name, hyllades hon av flera stora och kända musiker såsom Sir Elton John. Hon är större utomlands än hemma i Sverige. Troligtvis blir det som med Roxette, September och Swedish House Mafia som alla slog igenom utomlands innan vi här hemma upptäckte storheten.

Toves musik är lika ny som svenska artisten Robyns musik var när hon kom ut med sin musik. Nya beats, nya sätt att komponera och överraska på. Vi på tidningen tror att hon kommer namnges som en av grundarna till den här nya stilen i framtiden. Vi tror att Tove Styrkes musik är framtiden.

Lyssna gärna på låten Mistakes, eller öppningsspåret Say My Name. Gå sedan tillbaks och lyssna på tidigare låtar och tendenser av hennes nya musikstil kan spåras vissa avsnitt av låtarna.

Vi älskar när musik överraskar, när andra vill ta efter och när artisten hyllas världen över innan man knappt upptäckt artisten hemma i Sverige.

Advertisements

taylorswift2015

Världens mest omtalade och lyssnade artist idag är den unga amerikanska pop-country-artisten Taylor Swift. Hon har imponerat på sin omvärld med sin trallvänliga musik som blandar brustna kärlekshjärtan med en god portion självironi. Trots sin unga ålder – hon är bara 25 år – så har hon redan hunnit släppa 5 album (det första redan 2006 då hon var 17 år) och vunnit 56 olika musikpriser, däribland 6 Grammy Awards och 8 Billboard Awards.

Taylor Swift började sin karriär som countrysångerska och jämfördes tidigt med Shania Twain. Hon har allt mer övergått till pop-musik och berättar själv efter sitt senaste albumsläpp att hon hela tiden haft det i sig och att hennes vänner som känner henne väl tycker att det var ett naturligt steg att ta till den nu släppta skivsamlingen. Taylor berättar även om sångsamarbeten med andra popmusiker, som hon även ser som sina närmaste vänner, och hur deras roll spelat in i vilka låtar som valts till senaste albumet “1989”.

Taylor Swift är så stor just nu att hon tilldelas egna radiokanaler som bara spelar hennes låtar dygnet runt. Och om utomjordingar skulle få upp antennerna och riktade dem mot jorden så skull de signaler som skickas ut i vår atmosfär vara medryckande popmusik med fröken Swifts karakteristiska röst och rytmer så att de lyssnande aliens skulle ha svårt att stå still. Tänk er synen av ett ufo som landar i Central Park på Manhattan och ut kommer ett gäng gröna, dansande aliens…

MUSIK


2013-06-17

Helen Sjöholm – ett röstfenomen


    Om jag fick välja vilken sångerska som sticker ut i svenskt musikliv idag skulle jag välja Helen Sjöholm. Ingen annan sångerska har berört mig på samma vis som tjejen från Sundsvall. Jag minns fortfarande när jag fick lyssna till Sjöholms röst första gången. Det var ett framträdande i TV och jag minns hur den där speciella sjöholmska klangen gick rakt in i mig. Sången var Du måste finnas, men det var inte låten som framför allt berörde mig utan sångrösten. Än en gång fick jag prov på hur man kan skilja rösten från låten för att referera till min tidigare artikel om Beyoncé där jag pratar om samma åtskillnad.

  Efter denna stora musikupplevelse kunde jag under lång tid inte släppa Helen Sjöholms artisteri. Efter ytterligare en omgång Kristina från Duvemåla med sista föreställningen i Stockholm följde olika konserter med sångerskan runt om i Sverige. Jag var entusiastisk nog att besöka åtskilliga av dem innan jag fick minska på konsertbesöken pga. studier och liknande.Det som jag kom att uppskatta med Helen var inte bara hennes framträdanden i det stora formatet utan även i det lilla. 
 
Av det stora antalet sångerskor som sökte rollen som Kristina i musikalen Kristina från Duvemåla var det Helen som fick rollen. Jag skulle vilja påstå att Sjöholm inte har en typisk musikalröst, något som gör hennes röst desto intressantare. Om jag lyssnar till inspelningen av Kristina från Duvemåla lägger jag då och då märke till vad som gör hennes röst så personlig – sättet att emellanåt pressa fram tonerna, det speciella vibratot (hur tonerna vibrerar), sångklangen och de emellanåt kraftfulla, raka, genomborrande tonerna – de som jag redan under studietiden gav namnet ”giftpilar”.
Mitt första möte med Sjöholm efter den där TV-sändningen var egentligen inte Kristina från Duvemåla, utan musikalen Spelman på taket, i vilken hon medverkade i Malmö. Detta var vid tiden efter uppsättningen av Kristina från Duvemåla. Jag gick då fortfarande på gymnasiet och åkte till Malmö från Helsingborg för att se om sångerskans insats i det där programmet bara var en engångsföreteelse eller inte. Hon bevisade det som jag misstänkte redan från början – att det inte var det. Än en gång fick jag stifta bekantskap med den sjöholmska klangen som fyllde teatersalongen och som öppnade upp ett helt nytt ljudlandskap för mitt unga jag. Spelman på taket är onekligen en av mina största musikaliska upplevelser hittills i livet.
Hennes intima konserter med enbart pianoackompanjemang och hennes samarbete med artister som Myrra Malmberg förblir härliga minnen från förr. Förutom att sjunga kunde Helen även introducera musiken muntligt på ett inlevelsefullt sätt som berörde. Jag har henne att tacka för många fina musikaliska möten. Jag minns fortfarande den oförglömliga versionen av Povel Ramels Den sista jäntan för att inte tala om Sjöholms och Myrra Malmbergs tolkning av Kurt Weills musik. Stephen Sondheim var en annan kompositör jag fick upp öronen för, för att inte tala om Burt Bacharach.

Helen Sjöholm fortsätter märkas i filmer, TV, radio och ute på konsertscenerna. Med bandet Benny Anderssons orkester har hon fått ytterligare framgång, framgång som aldrig verkar ta slut. Egentligen har jag aldrig hört Helen göra någonting dåligt. Hon har alltid den där närvaron i sitt artisteri. Rösten är magisk och hennes förmåga att tolka musik är unik. Jag skulle vilja påstå att Helen Sjöholm är ett fenomen i svenskt musikliv.

av Michael Sideridis



2013-06-11

Beyoncé – en världsartist


Foto: Wikimedia

Beyoncé Knowles är en av våra största artister idag. Som gruppmedlem i tjejgruppen Destiny’s Child och som soloartist har hon sålt miljontals skivor över hela världen. Beyoncé har många strängar på sin lyra. Förutom sångerska är hon även låtskrivare, dansare och producent. Hon är dessutom även verksam inom film och mode.

Jag har under en längre tid beundrat Beyoncés artisteri även om jag måste medge att R&B – den för mig kommersiella R&B:n av idag som inte alls är lik den stil med samma namn om man går längre tillbaka i tiden – inte riktigt är i min smak. Men det gäller att skilja agnarna från vetet – rösten från låten. Jag har vid flera tillfällen reagerat på att sångerskan har en exceptionell sångröst, trots att låten i fråga inte alls har tilltalat mig. Ändå uppskattar jag vissa av Beyoncés låtar: exempelvis Ring The Alarm, Irreplaceable, Hello m.fl. Det är först när sångerskan ägnar sig åt whaling som jag reagerar. Melodin försvinner till förmån för ekvilibristiska sångövningar, något som jag upplever som utmärkande för den här genren. Kanske är jag lite hård men så upplever jag det.

Jag tycker ändå att Beyoncé besitter en storhet, en storhet som bottnar i några olika saker. Tyvärr har jag aldrig sett Beyoncé live på scen, däremot har jag sett hennes konserter på DVD och på nätet. Den svulstiga scenshowen, som för tankarna till Las Vegas-stilen, levererar en otrolig energi till åskådaren, även om man inte är på plats. Musiknumren är välrepeterade och det verkar som att varje detalj är genomtänkt. Det som även slog mig när jag såg en av hennes konserter var att hon vid det tillfället enbart använde kvinnor på scen, alltifrån bandmedlemmar till dansare. Att Beyoncé har ett budskap om ”girl power” råder det ingen tvekan om.

På Oscarsgalan för några år sedan förvånade hon mig då hon sjöng ett stycke ur den franska filmen. Gosskören. Även om franskan sjöngs med amerikansk accent blev det en upplevelse tack vare det oväntade sångvalet. Beyoncé har även vid andra tillfällen gett sig in i andra stilar. Om jag inte minns fel har hon sjungit musikal av Andrew Lloyd Webber och gjort en duett med Josh Groban. Att välja att ge sig in i andra genrer på detta vis är kanske det jag uppskattar mest hos Beyoncé. Jag väljer därför att förlåta henne för alla sånger som kanske inte riktigt lever upp till mina krav. Hon är ändå en värdig världsartist och det ska bli spännande att se vad hon hittar på längre fram – kanske en duett med operatenoren Placido Domingo, varför inte?

av Michael Sideridis


  2013-06-02

Filmmusik från nu och förr

Filmmusik har genomgått en stor förändring sedan första hälften av 1900-talet. Från att ha använts genom hela filmen under stumfilmens era kom filmmusiken att förekomma betydligt mer sparsamt från 60-talet och framåt. Till slut gick det så långt att musikarrangemang försvann till förmån för ljudeffekter och konstant tystnad i bakgrunden. Det är därför inte konstigt att jag emellanåt reagerar på ett mer genomarbetat musikspår i dagens filmer. Senast det hände var jag på väg att brista ut i glädje men så hejdade jag mig i sista stund innan jag hann ge uttryck för min lycka på Facebook.

I Steven Spielbergs animerade film om Tintin fick vi prov på vilken detaljrikedom musik kan innehålla. Spielberg har tidigare använt kompositören John Williams i sina filmer, alltså är det egentligen inte förvånande att Williams, som tidigare har gjort musiken till Star Wars, Hajen och Indiana Jones, även här lyckas med sitt hantverk. Med Tintin visar han än en gång vem som regerar i Hollywood.

Lyssna här: Star Trek Lyssna här: Ben-Hur

 

Vad är det då i filmmusiken till Tintin som fångar mig? Det är framför allt att den levandegör karaktärerna på samma vis som i gamla Disneyfilmer. Att musik i film används i ett sådant syfte är inte alls ovanligt. Tidigt tillskrev kompositören Aaron Copland musiken stor betydelse då den ökar och understryker det emotionella och dramatiska i vad som sker på duken. Musik kan även understryka eller skapa det psykologiskt raffinerade, de outtalade tankarna hos en karaktär. Åtskilliga andra uppfattningar om musikens roll i film finns, men en sak verkar uppenbar – bild och ljud är beroende av varandra.

Men tillbaka till min uppfattning om filmmusik. Om jag kollar på Star Trek: The Motion Picture, inleds filmen med en prolog, i vilken man hör en ouvertyr på några minuter, alltså bara musik och ingenting annat än stjärnor i rymden på skärmen. Detta skulle aldrig förekomma idag i film som behöver vara kommersiellt gångbar. Om vi går ännu längre tillbaka i tiden kan vi ta filmen Ben-Hur som exempel. Samma sak inträffar här: i likhet med en opera inleds filmen med en några minuter lång ouvertyr för att med musikens hjälp göra att åskådaren hamnar i rätt stämning. Det arbete som ligger bakom en sådan bedrift måste vara enormt. Återigen får vi i Ben-Hur prov på en detaljrikedom i arrangemanget och hur musiken används i stor utsträckning i filmen, inte bara på väl valda ställen.

Jag vill tillägga att jag har sett åtskilliga bra filmer som inte alls använder filmmusik i traditionell mening. Det kan i sådana fall snarare röra sig om enklare ljudlandskap och ljudeffekter – detta kan också fungera utmärkt i film. Men jag känner ändå att jag saknar den äldre traditionen av mer genomarbetade arrangemang och inte bara klangmattor och repetitiva figurer, som har kommit att bli vanligt idag. Med repetitiva figurer menar jag melodislingor som bara upprepas, stråkar som maler på med samma sak om och om igen. Jag menar även rytmiska effekter som används utan större fantasi, men som ändå tonsättaren kommer undan med. Det är ju ändå musik som ska vara i bakgrunden, tror man. Men det är inte så lätt, tror jag. Åskådaren känner, utan att veta, att det saknas något i filmen på grund av filmmusiken.

Av Michael Sideridis

 

 

  2013-05-26

En kväll på Operan – Tosca av Giacomo Puccini
Foto: Michael Sideridis

Förra helgen var jag i Stockholm och besökte Kungliga Operan för att lyssna på en av dom största operorna genom tiderna – Tosca av tonsättaren Giacomo Puccini.

Operan utspelar sig i Rom år 1800. Tosca är en kvinna som drivs av sin svartsjuka. Hon inbillar sig att hennes älskade Cavaradossi, som är konstnär, har en affär med en kvinna som besöker den kyrka där han målar ett porträtt. Så småningom dyker en flyende man upp i kyrkan. Han är på flykt från polischefen i Rom och får då hjälp av konstnären. Handlingen fortsätter med att polischefen – Scarpia – finner ett sätt att avslöja både Cavaradossi och den gömde mannen genom att dra fördel av Toscas svartsjuka. Scarpia påstår att hennes älskade är otrogen och detta leder till att Tosca i sin frustration leder polisen till de laglösa. Allt ställs mot sin spets när Tosca visar sig vara åtrådd av Scarpia. Efter att nästan ha blivit tvungen att ge sig till denne mördar Tosca polischefen i ett laddat ögonblick. Operan fortsätter med att Cavaradossi blir arkebuserad trots Toscas överenskommelse med Scarpia om att konstnären ska skonas. Själv ser Tosca ingen annan möjlighet än att begå självmord när hon avslöjas som Scarpias mördare.

 

 

Jag hade höga förväntningar när jag kom till operan men insåg ganska snart att uppsättningen inte skulle leva upp till dom förväntningarna. En av mina favoritarior kommer precis i början av första akten när tenoren Cavaradossi sjunger Recondita armonia. Hans sång kom tyvärr inte fram i den stora salongen även om vissa höga toner i arian inte var något problem för tenoren. Tosca var däremot en strålande sopran, som inte hade några problem med att nå ut. I den fängslande arian Vissi d’arte i andra akten rördes publiken till tårar, något som inte inträffade när Cavaradossi hade sin chans i tredje akten med E lucevan le stelle. Scarpia levde upp till förväntningarna med sin kraftfulla röst. I slutet av första akten får man prov på Scarpias åtrå till Tosca när han sjunger hennes namn. Slutet av första akten är för övrigt ett av mina absoluta favoritslut i en operaakt – kören i bakgrunden, kyrkklockan, den långsamma dynamiska stegringen, harmoniken som bara kompositören Puccini kan åstadkomma. Ja, detta är verkligen i min smak.

Något som gjorde mig besviken med denna uppsättning var valet av miljö. Regissören ställdes inför ett val – antingen återskapar man den miljö som fanns i Rom år 1800 eller så förflyttar man handlingen till en nutida kontext. Regissören valde att göra det förstnämnda. Själv tycker jag allmänt att opera idag blir bättre när den utspelar sig i en miljö som känns aktuell. På så vis anpassas konstformen till dagens samhälle och publik, något som jag tycker motverkar att opera som konstform känns förlegad. Musiken är visserligen fantastisk så det blir ändå en upplevelse för åskådaren, men det där lilla extra finns inte riktigt. Jag hade turen att gå på uppsättningen av Tosca på Folkoperan i Stockholm för några år sedan och i det fallet var det just en modern värld som presenterades på scen. Det blev en helt annan upplevelse på så vis att publiken kom närmare musiken.

Tosca är idag mycket uppskattad runt om i världen. Men när man läser vad vissa kritiker och tonsättare tyckte om operan när den var nyskriven kring 1900 blir man konfunderad. Den store svenska kompositören Wilhelm Peterson-Berger sågade en uppsättning av Tosca på Kungliga Operan.

Även Hugo Alfvén, en annan stor svensk tonsättare, var skeptisk till Puccinis operor. Kanske var Puccini lite före sin tid – vem vet?

Andra tips på operor av Puccini:

~ Turandot
~ Bohème
~ Madama Butterfly

Av Michael Sideridis


  2013-05-15

I väntan på Eurovision…del 2
Festligheterna kring Eurovision är i full gång i Malmö. I lördags fick jag vara med om något unikt när artisterna från både det grekiska och cypriotiska bidraget i festivalen kom till Grekiska Föreningen för att möta den svenskgrekiska publiken.

Jag bestämde mig för att avbryta min minisemester på landet för att uppleva denna speciella kväll i en gammal, sliten byggnad på Industrigatan i utkanten av Malmö. Där ligger nämligen stadens grekiska förening, en samlingsplats för gamla invandrade greker som träffas för att spela kort, men även för grekättlingar som vill minnas sitt ursprung.

Jag och mitt sällskap anlände vid åttatiden utan att veta vad som väntade oss. Det fanns en osäkerhet kring antalet besökare och hur musikframträdandena skulle se ut. Vi visste att det grekiska bidraget med gruppen Koza Mostra och sångaren Agathon Iakovidis – här kan jag hänvisa till min tidigare artikel ”I väntan på Eurovision” – och det cypriotiska bidraget med sångerskan Despina Olympiou skulle vara på plats, men om det skulle bli en hel konsert eller enbart några få sångnummer var oklart.

Vid entrén till föreningen fick vi veta att det nästan var utsålt och samtliga bord på stället var reserverade. Vi hade dock turen att få husbandets bord, något som passade mig utmärkt eftersom jag kände några av musikerna. Med tiden fylldes den stora lokalen med folk och efter nio var stället smockfullt. Barn och vuxna var samlade för att se sina landsmän uppträda på den lilla blygsamma scenen på ena långsidan. Men först var det dags för husbandet att spela de gamla folkkära, grekiska melodierna, något som gjorde att jag genast fördes tillbaka till barndomen och de traditionella grekiska festerna med mycket dans och glädje.

Efter några timmars festande var det dags att framföra det grekiska bidraget. Sången, som heter ”Alcohol Is Free”, börjar som en traditionell grekisk sång, men så småningom tar Balkanöset över. Med hög energi framfördes schlagern som verkade uppskattas av publiken.

Tyvärr blev det inte något cypriotiskt bidrag denna kväll. Den tjusiga sångerskan talade ändå till publiken och skyllde på att hon inte hade med sig musikbakgrunden till sången. Hennes kärleksfulla tal gjorde intryck på publiken, som verkade förlåta hennes ovilja att uppträda.

Det som gjorde störst intryck denna kväll var ändå nostalgitrippen. Att se folk dansa till grekisk musik och att till och med få dansa själv förde mig tillbaka till hur jag hade det som barn. Jag minns alla tillfällen på dessa danser och hur min stora släkt älskade att ha trevligt tillsammans. Det var här min kärlek till den grekiska musiken föddes. Det var så jag fann mitt artistiska uttryck senare i livet, genom att utgå från just traditionell grekisk musik. Jag fick än en gång känna dofterna av grekisk husmanskost, vin, cigarettrök och överparfymerade kvinnor.

Plötsligt kände jag en sorg inombords. Det var en sorg som kanske bottnade i att jag hade kommit ifrån den här typen av miljö. Det var kanske en sorg över att delvis ha glömt hur jag hade det som barn.

 

Av Michael Sideridis


  2013-05-09

Om jag fick ta med en skiva till en öde ö (Österlen), vilken skulle jag ta med? Under Kristi himmelfärdshelgen tänker jag och min sambo åka till vår stuga i Österlen. Det ska bli skönt att ta en paus från vardagen och bara ligga lågt med god mat och ett och annat glas rött vin.

Men för skojs skull, så här kvällen före avfärden, roar jag mig med tanken på vilken skiva jag skulle ta med mig ut på landet. Det är ju nästan samma sak som en öde ö, så känns det i alla fall. Hm, det finns ju några stycken att välja mellan. I nuläget lyssnar jag mycket på klassisk musik. Maglehem, som byn i Österlen heter, är en konstnärsby – många konstnärer är verksamma där – så steget till klassisk musik är faktiskt inte så långt. Jag minns fortfarande hur jag hörde tonerna av Mendelssohns violinkonsert i byns enda livsmedelsbutik, något som fortfarande gläder mig när jag tänker på det.

Förra gången vi åkte ut till stugan hade jag med mig Beethovens fem pianokonserter, en box som inhandlades i tonåren. Min sambo stod inte ut med Beethovens starka kontraster, kasten mellan svagt och starkt. Denna gång måste jag alltså ha i åtanke att jag inte är ensam på den öde ön. Lösningen skulle vid närmare eftertanke kunna vara att ta med sig musik som är gjord något tidigare. Ja, barockmusik! Nu börjar jag tänka klart. Varför inte något orkestralt i barockstil? Ja, nu är jag verkligen något på spåren. Frågan är vad jag har i skivsamlingen som överensstämmer med beskrivningen så här långt.

Jag går till skivsamlingen och kollar. Eftersom skivorna är i alfabetisk ordning tar det inte lång tid förrän jag kommer till ”B” som i Bach. Nu rör det sig i det här fallet inte enbart om en skiva utan en box, men det är ju nästan samma sak. Jag faller för den svarta boxen med Matteuspassionen som har stått lite enskilt på en av CD-hyllorna.

Bachs Matteuspassionen gjorde intryck på mig redan första gången jag hörde verket i en kyrka i Helsingborg. 

 


Aria 75 Matteus passionen
Matteuspassionen och Johannespassionen, som också är gjord av Bach, framförs kring påsk med anledning av att de båda mastodontverken handlar om Jesus sista tid i livet. Det finns en renhet i musiken som är utan dess like. Varje gång jag har gått på en konsert med passionerna känns det som att jag har genomgått en själslig rening. Det är svårt att förklara.

Matteuspassionen varar i flera timmar, men det känns inte så när man väl kommer in i musiken. Även om barockmusik, alltså musik som är gjord ungefär mellan år 1600 och 1750, är ganska statisk finns kontrasterna där. Från ett körparti går musiken vidare i form av en berättande del – recitativet. Och så är vi plötsligt inne i en smäktande aria – sjungen av en tenor eller sopran. Förvånansvärt många arior känns ”klockrena” när man lyssnar på passionen några gånger och känner igen musiken. En av koralerna i verket för tankarna till Den blomstertid nu kommer, men efter några sekunder går melodin i en annan riktning. Det blir en liten sommarreferens som passar bra så här när våren har kommit.

Finalen är något av det bästa i Matteuspassionen. En mäktig kör avslutar med en melodi som fastnar redan efter första lyssningen. Vi påminns om den bibliska berättelsen, bildande på så vis, samtidigt som vi påminns om vilken fantastisk musik Johann Sebastian Bach komponerade. Det är lustigt hur Bach efter sin död år 1750 inte var känd som kompositör utan mer som skicklig organist. Det är även

lustigt att jag redan har lyft fram kompositören Felix Mendelssohn i texten ovan. Det var nämligen han som under 1800-talet på nytt lyfte fram Bachs nästan bortglömda musik och gjorde den populär igen.

av Michael Sideridis


MUSIKTIPS
Matteuspassionen (CD-box)Dirigent:
Philippe Herreweghe

La Chapelle
Royale

Collegium Vocale
Gent

Utgivning: harmonia mundi


  2013-05-08

I väntan på Eurovision…

Som Malmöbo kan man inte undgå att Eurovision Song Contest närmar sig med stormsteg. Även om reklamen för och aktiviteterna kring spektaklet inte motsvarar mina förväntningar – det sades att det skulle märkas överallt i Malmö – märker jag att det ryktas om schlageraktiviteter i Folkets Park, hur bilar med schlagerreklam kör förbi mig och hur en och annan affisch hänger och skyltar med orden ”We are one”.

Men när jag öppnar tidningen idag ser jag programmet för aktiviteterna kring Eurovision och inser att det snart kommer explodera med alltifrån St. Pauli Kyrkas ”schlagergospel” till Slagthusets nattklubb ”Euphoria”. Folkets Park kommer ha visning av semifinaler och final på storbildsskärm och så får vi inte glömma Tangopalatset som satsar på dragshow med ”Cabaret Moulin Eurovision”.

 


Jag medverkade själv som sångare och låtskrivare i svenska Melodifestivalen 2012 och tog då del av festligheterna. Jag insåg nog inte själv hur stort evenemanget var eftersom jag var mitt inne i det. Den här gången får jag vara betraktaren och en ganska passiv sådan. Jag har helt enkelt tagit en paus från allt som har med Melodifestivalen att göra och kommer jag i närheten av den är det för att festivalen kommer till mig. Och det gjorde den redan i höstas, men på ett ovanligt sätt.

Jag och en musikerkollega åkte till Grekland i höstas och gjorde några konserter där. Sista kvällen hamnade vi på en klubb och just den kvällen skulle ett band spela. Det visade sig att bandet spelade Balkanmusik med hög energi. Stället var fullsmockat och konserten blev väl mottagen. Jag och min kollega åkte hem till Sverige dagen därpå och funderade inte så mycket mer på kvällen innan. Av ren nyfikenhet gick jag in på nätet och kollade vem som hade vunnit den grekiska uttagningen av Melodifestivalen. Det var då jag insåg att bandet på den lilla klubben under den sista kvällen i Grekland hade tagit sig hela vägen till Eurovision Song Contest! Hur stor är egentligen chansen att vi, som själva har erfarenhet av ”Mello”, stöter på Koza Mostra, som bandet heter, som senare själva medverkar och vinner hela spektaklet? Världen kan emellanåt vara märklig.


Folkets Park i Malmö i maj, 2013. Foto: Michael Sideridis

Jag tar tillbaka det där jag sa om att festivalen får komma till mig. Med anledning av den här artikeln tar jag mig en söndagförmiddag till Folkets Park för att se vad som händer. Jag tänker att många festivalkonsumenter är barn, därför bör aktiviteterna i parken vara i full gång. Men det är inte som jag förväntade mig. Aktiviteterna kommer igång först på måndagen. Det är en alldeles vanlig söndageftermiddag i Folkets Park. Det gör ingenting – jag gläds istället åt att solen och vårvärmen är här.

av Michael Sideridis